The Last Romantic

Jag går ensam genom ruiner av löften,
där kyssar en gång ristade namn i sten.
Nu ekar bara röster av lögners smicker,
och kärlek bärs som en klänning för scen.

De skrattar åt brev skrivna med bläck,
för ingen tror längre på eviga ord.
De säljer förälskelse flaskvis på gator
men kärlekens guld har förvandlats till smord.

Jag minns en tid när händer höll fast
och löften var band, inte kedjor av glas.
När "för alltid" var mer än en viskning i natten,
när hjärtan var modiga, inte byten i jakten.

Nu ser jag dem dansa i skuggornas ljus,
byta själar som mynt i en bris.
Jag sträcker min hand men vinden viskar –
"Du är den siste, din kärlek ditt pris."

Så jag bär min tro som en låga i vinden,
en lykta i natten av plast och neon.
Och kanske, långt borta, finns någon som minns det,
en sista romantiker, i samma illusion.

(ENG)

I walk alone through ruins of promises,
where kisses once carved names in stone.
Now only echoes of flattery linger,
and love is worn like a dress for the show.

They laugh at letters written in ink,
for no one believes in eternal words.
They sell infatuation bottled on corners,
but love’s gold has been melted to lures.

I remember a time when hands held tight,
and vows were bonds, not chains of glass.
When "forever" was more than a whisper at midnight,
when hearts were brave, not prey in a chase.

Now I watch them dance in the glow of the shadows,
trading souls like coins in the breeze.
I reach out my hand, but the wind only whispers—
"You are the last one, your love is the fee."

So I carry my faith like a flame in the tempest,
a lantern in nights of plastic and neon.
And maybe, somewhere, there’s someone who remembers,
a last romantic, lost in the dream.