Nando
Hej! Idag blir det ett lite kortare inlägg. Framför allt på grund av att jag har en ganska hektisk vecka. Men nog om det. Idag vill jag skriva några reder om min farfar. Fernando Valentini föddes i Rom 1923 och dog i Stockholm 2018. Mycket hände där emellan, han var en historiernas man och en spänningen man, men jag kände honom aldrig så bra. Det ända jag egentligen vet om honom baserar jag på vad mina föräldrar har berätta för mig, vilket absolut inte är allt men tillräckligt för att skriva lite.
Jag har alltid haft en väldigt udda relation med min farfar, både när han var vid liv och nu efter hans bortgång. För att sammanfatta honom lite snabbt utifrån det jag vet hade han två familjer. En i Rom och en här hemma i Sverige. Han bedrog sin fästmö med min farmor och fick min pappa och min farbror. Så som ni kan lista ut hade han sällan en frisk och hälsosam relation med min farmor. Det första farmor yttrade sig när hon kom på hans begravning var "Jag är bara här för mina barn, för mig har han redan varit död i decennier". Opassande? Kanske, men så är farmor. I alla fall, han var sällan där för min pappa heller. Både han och min farmor har beskrivit det som att han inte var med i bilden alls, och när han var det satt han oftast i fängelse. Om jag har förstått det rätt har farfar under sin livstid suttit i fängelse vid fyra olika tillfällen i tre olika länder. Diamantsmuggling, dråp, lite allt möjligt helt enkelt.
Dom historierna som sitter färskast i minne är delvis hur han vann den största vinsten på casinot i Monaco och förlorade allt bara dagar senare. Eller hur han kastade ut min halv farbror "Hans egna barn" på gatan för att dö. Jag har också hört grafiska historier om saker han gjorde för Aldo. Aldo var på den tiden maffiaboss i Rom och farfar var hans högra hand. Aldo var även pappas gudfar eller "papa due" som man säger i Italien. Det finns även en historia om hur min mamma var tvungen att smuggla honom över gränsen ur Italien då han var efterlyst. Dem allra flesta historierna hade en negativ klang. Den enda historian med positiv inramning skulle vara hur han stred med motståndsrörelsen mot den italienska staten under andra världskriget, det finns väl något heroiskt att hämta ur det, men samtidigt flydde han någonstans under samma period till Frankrike och senare till Sverige.
Hur som haver, Han var en livets man, han gjorde som han ville när han ville vilket jag på något konstigt och otroligt sätt har respekt för. Men priset fick min älskade familj betala vilket jag anser vedervärdigt. Min farmor har varit ensam otroligt länge och min pappa har växt upp utan en riktig fadersfigur. Han har gjort ett underbart jobb utifrån dom förutsättningarna måste jag dock tillägga. På grund av detta hade jag dock aldrig någon stark relation med honom. Pappa gick med på att låta honom sitta barnvakt för mig och min bror i utbyte mot att han skulle lära ut det italienska språket, men det slutade i dagsfyllor och tupplurar på soffan. Jag kommer egentligen mest ihåg när han blev sjuk, när han inte hade många år kvar och hur han desperat försökte laga alla broar han bränt för länge sen.
Med detta sagt förstår ni att jag inte var nära min farfar över huvud taget. Han hade sårat människor jag älskar och det ända han lämnade var stora skulder till min italienska familj och historier som låter som påhitt. Trots detta grät jag på hans begravning. Jag vet inte varför. Kanske är det något speciellt med begravningar, eller kanske var det för min pappa var ledsen. Jag har bara sett min pappa gråta två gånger och det gjorde saker och ting konstigt kanske. Men det konstigaste av allt är att sen hans begravning har jag tänkt på honom mycket. Efter varje nederlag tittar jag upp mot honom, trots att jag kanske borde titta ner och känner att jag gör honom besviken. Konstigt, med tanke på att jag verkligen inte är skyldig honom något, och om det är någon som ska vara besviken är det jag, eller framförallt pappa eller farmor. Men så är det.
Som slutsats känner jag mig kluven. Trots att han var en dålig pappa och make samt farfar för den delen, vill jag tro att han var bra på annat. Han var säker en bra vän eller liknande. Något som är säkert är att han levde livet fullt ut vilket jag avundas ibland. När jag dör vill jag att folk i min närhet berättar historier om mig, bara ur en positiv synvinkel. Jag vill inte behöva vara en dålig människa för att min berättelse ska leva vidare. Ibland känner jag att jag vill prata med honom bara en sista gång, nu när jag är äldre, för att försöka förstå vad som snurrade i den skruvade hjärnan hos Fernando Valentini, men den gåtan kommer aldrig lösas.
