My passion
Hej! I detta inlägg tänkte jag skriva om fotboll. Många människor har en passion, hobby eller liknande och min är fotboll. Så länge jag kan minnas har mitt liv kretsat kring fotboll. Jag har både spelat och kollat på fotboll hela mitt liv. Min introduktion till sporten är något jag har fått återberättat för mig. Jag hade nyligen fyllt fem år, och som många vet får föräldrar med barn i denna ålder hem massvis med brev och broschyrer från ungdomsverksamheter som är verksamma inom alla möjliga typer av idrotter. Mina föräldrar tog dessa brev till mig och frågade vad jag ville börja på för sport. I denna period av livet var jag väldigt ointresserad av sport generellt. Dinosaurier och Pokemon var mina absolut största intressen, som för många andra barn. Pappa hade dock ett krav på att jag skulle sysselsätta mig på fritiden av flertalet skäl. Han har alltid förespråkat att aktiviteter i stor utsträckning är fundamental för hälsa, social utveckling och för att hålla barn och ungdomar borta från att göra saker dem inte ska hålla på med. Vilken typ av idrott var dock inte lika viktig tydligen, men med tanke på min pappas stora fotbollsintresse fanns det nog input för att det skulle landa i fotboll.
Så fick det bli! Femåriga Amadeo anslöt till den första samlingen med Djurgårdens IF. I min kull var vi från början över 10 pojklag. Indelningen var slumpmässig till en början men efter bara några månader vet jag att det fanns pojklagen gul, blå och röd som ansågs vara för de lite mer begåvade ungarna. Där hamnade absolut inte jag... Jag blev indelad i Djurgårdens IF P02 lag 6. Det som är lite lustigt när jag tänker tillbaka på mina första år i fotbolls mundering är att mitt absolut första fotbollsminne inte alls är positivt. Det var träning på gärdet och bollarna tömdes ur säcken. Jag hade inte många vänner just då och dem jag hade spelade jag inte fotboll med utan dem gick i min klass. En av mina bästa vänner än idag Antonio var ett undantag men han var inte med på denna träning. Jag tog en boll och skulle börja sparka för mig själv, då en annan unge direkt tog den ifrån mig. Jag saknade både skicklighet och vinnarskalle för att kunna ta tillbaka bollen vilket resulterade i frustration och tårar.
Som liten var detta lite av mitt signum, och även något som jag hade med mig väldigt länge. Jag hatade att jämföra mig med andra. Vem som kunde springa snabbas, skjuta hårdast och hoppa högst var alla mätningar jag aktivt avstod då jag länge trodde att jag var så mycket sämre än alla andra. Jag vet faktiskt inte varför denna minskande självbilden var så uppenbar i mitt huvud, men det var den. Jag gick aldrig in i duellerna för jag kände att jag alltid skulle förlora dem, och jag sprang aldrig i jämnsides med en motståndare mot samma boll då jag alltid trodde att jag skulle komma tvåa till bollen. Inledningsvis gjorde detta såklart mig till en väldigt medioker spelare med dåligt självförtroende och delvis även självkänsla. Men jag slutade aldrig gå till träningarna. Jag tycke den sociala biten var kul och jag började skaffa vänner, vissa av dem har jag kontakt med än idag. Jag tycke också att fotboll i sig var väldigt kul och jag hade aldrig problem med att tävla mot mig själv. Kunde jag skjuta hårdare eller springa snabbare än vad jag hade gjort innan var glädjen enorm. Detta kombinerat med en viss press från min pappa fick mig att fortsätta, för viktigt att nämna var även att han blev tränare för mitt pojklag.
Åren gick och jag började faktiskt inse att vårt pojklag var rätt så bra. Akademilagen började försöka rycka spelare från höger och vänster och de 10 pojklag som fanns från början var bara efter några år reducerat till en handfull. Akademilagen hade tagit de bästa spelarna från respektive lag och dem som tappade intresse föll snabbt bort. Vårt "breddlag" som det kallades hade dock otroligt bra fotbollspelare men som inte ville ansluta till akademilaget främst tack vare en enda anledning. Vi hade roligare! Vi var ett otroligt sammansvetsat gäng och om jag skulle återberätta roliga historier från min barndom skulle 9/10 av dem vara fotbollsrelaterade. Dessa historier tänker jag att jag ska ägna ett eget inlägg, men det kändes verkligen som att vi va ett gäng på 30 grabbar som alla var bästa vänner och som spelade sin roll i en overkligt vacker helhet.
Efter ungefär 9-10 år med denna grupp kände jag även att jag hade växt enormt mycket, både som spelare och som människa. Jag hade många fina vänner, många fina minnen, somrar utan slut och viktigast av allt var jag så otroligt lycklig. Det fanns verkligen inga bekymmer i välden, bara jag och min fotboll. Några år tidigare, ungefär i 8 års åldern hade jag även börjat fatta intresse för att kolla på fotboll. Detta förtjänar nog ett eget inlägg men det fanns något i hur min pappa var fastklistrad vid TV skärmen helg in och helg ut när Roma spelade som fick intresset i mig att växa. Hur han lyfte upp mig och skrek av glädje när dom gjorde mål, och hur han slängde varenda fysiska objekt i närheten när det blev förlust. Jag började inse med åren att fotboll var så mycket mer än bara en sport eller fritidsaktivitet.
Som sagt, jag växte enormt som människa under dessa år men även som fotbollspelare. När jag var runt 14 år hände någonting. Jag kände mig bättre. Inte lite bättre, utan betydligt mycket bättre än alla andra. Visst redan när jag var runt 8-9 år kände jag att jag hade blivit en av de bättre i laget men fokuset låg mer på att det var roligt. Nu hade jag börjat se fotboll som helhet ur ett annat ljus och insåg att det kanske var dags att göra någonting av det jag har. Jag har aldrig haft någon form av talang inom fotboll men jag tror att hårt arbete under en lång period ger resultat. Anledningen till varför det bara klickade en dag var nog för att jag inte hade lagt någon fokus på det. Men jag minns en specifik träning där allt föll på plats. Det var en helt vanlig träning efter skolan på Östermalms IP, allt kändes normalt fram till matchspelet. Jag var på humör, jag ville se vad jag kunde. Innan hade jag alltid varit mer utav en lagspelare. Passat, peppat och allt som medkommer i definitionen av en lagspelare men den dagen handlade det bara om mig. Kort och gott var jag överlägsen. Ingen kunde ta bollen ifrån mig. Jag var starkare, jag var snabbare och jag mitt självförtroende var på topp. Inte långt efter denna träning beslutade jag mig för att gå vidare med fotbollen och ansluta mig till en mer satsande verksamhet, men det blir en historia för någon annan gång. På ett sätt var detta ett väldigt viktigt steg för mig personligen men samtidigt ett av de svåraste besluten jag har tagit. Jag kommer ihåg min sista träning med laget, med grabbarna. Mina kompisar jag har spelat med i över 10 år som jag har oändligt fina minnen med och som på sätt och vis har präglat hela min barndom. Jag grät dagen jag beslutade mig för att gå vidare och jag grät hela natten innan den sista träningen. Det var ett tufft beslut men för det bästa.
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för fotbollen. Den har lärt mig mer än vad gemene man någonsin kan föreställa sig. Det är fotbollen jag kan tacka för den bästa barndomen och vännerna man kan tänka sig. Fotbollen har lärt mig äkta kärlek, äkta lycka men även äkta sorg. Min första kärlek och viktigaste mentor, min första smärta och bästa kamrat. Utan dig är jag ingenting.
