Irony and Imbalance

Jag älskar dig som floden älskar havet,
jag rinner, jag längtar, jag drunknar i dig.
Men du är stranden som drar dig tillbaka,
aldrig i stormen, aldrig bredvid.

Jag ser det nu, sakta, för sent,
hur mina ord väger lätt i din hand.
Hur du ler, men ögonen flackar,
som om kärlek för dig är en börda ibland.

Jag vill fråga, men rädslan är större,
jag vill skrika, men jag är svag.
Jag vill hålla din hand och känna den svara,
men du är ett minne som jagas var dag.

Så jag ler, för vad mer kan jag göra?
Spelar rollen du skrivit åt mig.
Den trogne, den starke, den som förlåter,
den som brinner, men brinner för dig.

Och ironin i att älska för mycket,
är att bli en främling i någons famn.
Att stå med armarna fulla av längtan,
och veta – du bär ingen annans namn.

Men du bär inte heller mitt.

(ENG)

I love you the way the river loves the sea,
I flow, I yearn, I drown in you.
But you are the shore that keeps retreating,
never in storms, never in view.

I see it now, slowly, too late,
how my words weigh light in your hand.
How you smile, but your eyes keep shifting,
as if love, for you, is a weight to withstand.

I want to ask, but fear is louder,
I want to scream, but words collapse.
I want to hold your hand and feel it hold back,
but you are a shadow chasing the past.

So I smile, for what else can I do?
Play the role you've written for me.
The loyal, the strong, the one who forgives,
the one who burns, who burns for thee.

And the irony of loving too deeply
is becoming a stranger in someone's embrace.
To stand with arms full of longing
and know—you carry no other’s name.

But you do not carry mine either.