Brinnande fötter - sökande själ
Jag vandrar i natten, en storm i mitt bröst,
som ett skepp utan roder, som ett lejon i höst.
Tusen vägar kallar, men ingen bär hem,
jag jagar en skugga, jag flyr ifrån vem?
Blodet sjunger i ådror av eld,
ett timglas i kras, tiden slår ihjäl sig själv.
Hjärtslagen galopperar, hovarna slår,
jag dricker av vinden men törsten består.
Jag kastar mig framåt, men jorden står still,
sparkar mot dörrar som öppnas mot intet.
Tanken är en pil, skjuten i mörker,
träffar en sanning men sanning förblöder.
Himlen är stängd och marken förlorad,
mitt namn är en viskning i stormande hav.
Vart jag än springer är avgrunden nära,
är det jag som jagar, eller är det jag som bärs?
Så brinner jag vidare, vingar av aska,
i en värld som är tyst fast den skriker mitt namn.
För rastlöshet är en eld utan ände,
och jag – jag är gnistan som aldrig blir släckt.
